Ett faktum som vi kanske inte vill höra om men som ändå finns där hägrande är att vi alla kommer dö en dag. I detta inlägg skriver vi om döden och hur den påverkar oss på olika sätt.
I DN kan vi läsa om hur vetskapen och insikten om att man inte har så lång tid kvar att leva kan göra livet mer meningsfullt. Livet blir på det sättet mindre taget för givet och då mer värdefullt och viktig att ta till vara på, eftersom det ju är så förgängligt till sin form och sin existens. Vare sig du själv får en obotlig sjukdom med dödlig utgång eller varit nära att dö och hittat tillbaka till livet igen så kan du med dessa erfarenheter inse att livet är förgängligt och aldrig stilla, utan rörligt, levande och i samklang med döden likt ying och yang.
I Sydsvenskan kan vi läsa att inför döden så ångrar vi att vi inte stod upp för oss själva och levde det liv vi ville, snarare än att ångra att vi inte besteg ett berg eller simmade med delfiner. Det blir ju som bekant aldrig som man tänkt sig, med livet eller med något annat, men det viktiga är nog att just inte att uppfylla extraordinära drömmar uppskrivna på en bucket list utan att leva efter sin egen vilja, inte arbeta allt för mycket, spendera tid med nära och kära och unna sig att få vara lycklig. Att som anhörig sedan veta att ens nära får en fin och värdig begravning kan ordnas genom att man kommer i kontakt med till exempel Fonus.
Rädsla, insikt eller längtan
En som dog alldeles för ung och olycklig är grungesångaren Kurt Cobain, som den 8 april 1994 begick självmord i Seattle i Washington, USA. Och många är de som stukat under av droger och alkohol i musikens värld, ständigt på väg bort från verkligheten som måste tett sig rå och kall. I SvD kan vi i dagarna läsa om den nya dokumentärfilmen om just nämnde Kurt Cobain; ”Kurt Cobain: Montage of heck”. Vare sig denna legend och nästan mytiske person insåg livets förgänglighet och därmed fann någon mening i det är lagt i det fördolda, vissa drömmer om livet och andra har tvärtom en dödslängtan.
